Det närmar sig hemresa...

9 mars.
Oj. Ledsen men det blev lite komplicerat med bloggandet. En typisk "skolan-i-Buenos-Aires-händelse" inträffade. De kommer förmodligen inte att vinna några pris för sin organisationsförmåga, men är mycket duktiga på det mesta annat, så jag gnäller inte. Plötsligt blev min klass flyttad till den "andra" skolan. Vi håller till i två olika, och jag har haft tur och fått vara i den bättre (vad gäller lokaliteterna) hela tiden. Men lyckan varar ständigt för evigt, så till slut blev min klass flyttad till den "andra" skolan. Det är en som de använt i 2 månader nu eftersom det är sommarlov och många skolor står tomma. En lågstadieskola.. dvs med möbler anpassade för små små argentiska barn. Jag är glad att det bara blev en vecka, för jag hade ont överallt efter att ha suttit 4 timmar om dagen i tummelisamöbler. Kolla bilden på James i min klass.

Jag är dessutom längre än honom. Så till allas lycka (utom de argentiska barnen antar jag) tog sommarlovet slut, och vi fick flytta till ytterligare en ny skola i måndags. Det är ett riktigt gammalt hus med skönt knarriga trägolv, stora salar och enorma öppna spisar i de f.d vardagsrummen. På kvällarna huserar en schackklubb här, så överallt står det gamla schackbräden. På väggarna sitter bilder från stora schackturneringar från 1800-talet, så de verkar ha hållit på ett tag. På alla bilder ser de ut att ha skittråkigt, så schack tror jag inte att jag ger mig i kast med.


Fikaummet och receptionen i skolan ovan.
Hursomhelst, alla var mycket nöjda med detta, och för att fira bjöd skolan på lunch. Ja, lunch och lunch. Den sedvanliga menyn när det gäller skolan; pizza, empenadas (pizza/pirogliknande figurer) eller varmkorv. Gissa om man har en flytväst runt midjan. Alla samlade i en av salarna, och lärarna presenterade sig och hälsade alla välkomna till de nya fina lokalerna. "Och imorgon kommer vi att ha datorer på skolan" berättade glatt en av fröknarna. När jag kom hem till lägenheten den dagen, mötte Dee mig i hallen (min engelska sambo) "Eriiiika - gissa vad!!!! de har tagit våran dator!!!" Jag som har lite av en detektiv i mig kunde snabbt lägga ihop ett och ett. Imorgon står den i skolan så klart. Min klasskompis Markus kom till skolan dagen efter med panik i blicken. Samma visa där. Datorn borta. Så nu är det Locutorios (internetcafe) som gäller, och det är liksom inte lika kul. Min laptop hittar inte nät i lägenheten.

Igår var jag bjuden på middag hos en argentisk familj som jag träffade när jag, mor och far var på Enstancian i 2 dagar.Tror att vi kanske tillbringade en halvtimme eller så ihop, för vi var på väg hem när de kom, men likaväl bjöd de hem mig på middag. När bjöd man hem en komplett främmande människa på middag sist?
De skulle till Brasilien först, men lovade höra av sig. Så igår var det dags. Jag tog med mig Sven som min "dejt" och vi möttes utanför. Fin entré med portvakt och allt. Ja, det skulle ju vara rena lyxen hemma, men så ovanligt är det inte här. Hiss rakt upp till lägenheten. Fasen vad det är coolt, det har jag alltid velat ha. Familjen mötte oss i hallen, och det är nästan generande hur trevliga folk kan vara. Vad har jag gjort? Deras två döttrar 8 och 10-12 år typ tog mig direkt i varsin hand och körde rundvandring i lägenheten. Århundradets godaste kyckling till middag. Champagne och vin. Sen plockade tjejerna fram färgpennorna, och vi ritade medan Claudio visade Sven lite bilder från semestern, eftersom Sven behöver lite tips för sina kommande resor. Han ska åka runt några månader när han slutat skolan samtidigt som mig. Innan vi åkte hem, hade de erbjudit sig att köra runt oss i bil någon ledig dag för att kika på landet, Susana ville ta med mig på shoppingtur och Camilla, den yngsta dottern stod fastklistrad vid min sida där jag satt vid bordet och bara kramade mig oavbrutet. När vi kom ut på gatan sa Sven till mig "det är nästan så att man undrar vad man har gjort. Varför är de så trevliga?", och jag håller med, men det är en bra tankeställare. Det var en kväll som platsar på topp-10 listan här, och man måste verkligen inte ha känt varandra i 15 år för att bjuda hem varandra på middag, som vi svenskar verkar tro ibland. Nu får vi se om vi hinner med allting innan det är dags att åka hem, för imorgon lördag åker jag till Iguazu för att titta på vattenfallen, sen är det bara en helg kvar innan jag flyttar till en ny lägenhet tillsammans med Linda, Johan och Nicke som kommer och hälsar på. Nä nu måste jag packa helgväskan och göra mig klar för middag. Jag har ett par kortbyxor, ett par halvlånga jeans och 2 kjolar som jag nu har haft i snart 3 månader. Risken att jag rör dessa kläder när jag kommer hem känns som obefintlig. Jäklar va less jag är, och inget har jag hittat att köpa heller. Allt är billigt, men jag tycker kläderna är konstiga. Min räddning är att folk kommer och går hela tiden, så ingen har sett mig i samma kläder mer än 4 veckor, och det känns ju skönt. För övrigt kan jag meddela att jag kommer att få ett fantastiskt bra liv i fortsättningen. Det betyder tur att trampa i hundbajs, och nu har jag klivit i en riktigt stor, lös hög för tredje gången. Den här gången hade jag gympadojjor med nabbar på, så den satte sig riktigt fint i sulan. Här har ni orsaken.

Aldrig har jag sett så många hundar. Men jag gillar ju dem, så lite skit under sulan gör inget.