Plastikkirurgi och Pepparkakor

Sista dagen i skolan. Både skönt och sorgligt på samma gång. Synd att jag inte hunnit/orkat skriva så mycket på sistone, för det finns saker att skriva om nästan varje dag. Visst är en del dagar rutinmässiga och lite tråkiga, men har man bara ögonen med sig, och en livlig fantasi så ser man mycket. Idag var jag på banken för andra dagen i rad. Försöker ta ut en anselig summa kontanter för att betala min och mina vänners nya lägenhet som vi ska ha den sista veckan.
Det är lättare sagt än gjort i det här landet. Om man betalar med kort på en restaurang, kan det ta upp till 2 månader innan de får betalt. Så man kan förstå att det finns gränser, och att de inte hoppar högt när man halar upp kortet. Kom dock på ett litet knep att kringgå den dagliga gränsen på 1000 pesos igår. Man går in på självaste bankkontoret och ber att få ta ut pengar.
Då gör de en sk. "slip" vilket säkert tar ett tag innan den registreras. Sen går man ut och in på närmaste bankomat, och tar ut samma summa. På så sätt får man ut det dubbla varje gång. Det kanske inte är så ofta man behöver det här, men nu vet ni. Kände mig så smart att jag gärna ville berätta.
Hursomhelst. Där sitter jag inne på bankkontoret. Det är en egendomlig upplevelse. En dam vid ett skrivbord vinkar fram mig. Jag sätter mig på en stol på andra sidan bordet, tar fram mitt pass och mitt visa-kort. Hon bläddrar i papper, och knappar på datorn. Hon har just fått kaffe av en kille som går runt med en silverbricka och serverar personalen (det måste jag se till att vi får på jobbet). Efter en stund kommer en av hennes kollegor och sätter sig på stolen bredvid mig, och de dricker kaffe. Jag tänker att de tar det som vanligt lugnt här. Efter 10 minuter hojtar damen som hjälpte mig igår, att "du kan komma hit så hjälper jag dig". Så jag hoppar bort till hennes skrivbord och hon sätter igång. Men man undrar ju lite.... Ville den andra damen bara ha sällskap eller? tänkte hon så småningom hjälpa mig? eller missuppfattade jag det hela,
och i så fall måste hon ju ha tyckt att det var jättekonstigt att jag bara satt vid hennes skrivbord en 5-10 minuter och tittade på medans hon jobbade. Jag lär aldrig få veta.

Nåväl. Dam nummer 2 sätter igång och ringer, kollar passnummer och vilken svensk bank jag har. Hon upprepar 2-3 gånger ordet "bankkort" för personen på andra sidan linjen. Det står bredvid SEB på mitt kort. Jag försöker förklara att jag tror inte det är så jätteviktigt. Men de stavar och noterar. Sen fyller hon i 2-3 papper, tar 5!!! kopior på mitt pass och vips! i en handvändning är det hela klart. Hon avslutar det hela med att överräcka mig en broschyr från en plastikkirurgiklinik som hon varmt rekommederar. Jag tittar tydligen lite frågande på henne, så hon intygar ytterligare en gång hur bra de är och att det säkert är mycket billigare än i Sverige. Jag konstaterar att kliniken ligger på exakt samma gata som jag ska flytta till. Lustigt, det är en mycket kort gata för att vara i Buenos Aires, så jag antar att det är meningen att jag ska ta bort, lägga till, lyfta eller bara avlägsna kroppsdelar innan jag åker hem. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle få tipset på Banco Nacional de Argentina.

Till sist. Idag har jag ätit knäck och pepparkakor. Igår anlände ett paket till en Emma Haglund som bodde i den här lägenheten i december. Hennes mamma hade skickat paketet den 6 december. Jag kan tänka mig att hon tyckte att hon var ute i god tid. HA HA. Inte här. Igår anlände det. Jag visste inte vad jag skulle göra. Förstod att det var julklappar, och kanske något värdefullt. Mamman bodde i Bromma, så jag tänkte att jag måste öppna, och kanske returnera presenterna om de var värdefulla. Öppnar paketet, och det är en liten låda med knäck, en med pepparkakor och ett paket från Pilgrim. Pilgrimpaketet kommer jag att ta hem, men resten bjöd jag mina klasskamrater på idag. Förklarade att det är typiskt godis/kakor som vi äter under julen i Sverige. Ah va trevligt sa fröken och tog en knäck och lite kakor. De andra högg in också. Sen undrade de hur det kom sig att jag hade julgodis nu. Så förklarade jag historien om paketet som varit på resa i 4 månader. Då såg de helt plötsligt lite äcklade ut. Men va tusan - knäck och pepparkakor kan väl inte bli gamla? det är ju bara socker? Vi får se. Kanske avslutar hela resan med att ha ihjäl hela min klass. Vore jäkligt trist. Jag rapporterar om något händer. Vi hörs!